Oscar Fingal O’Flahertie Wills Wilde, född 16 oktober 1854 i Dublin, Irland, död 30 november 1900 på Hotel d’Alsace (heter nu L’Hôtel) i Paris, Frankrike, var en irländsk-brittisk författare, dramatiker och samhällssatiriker
Wilde var son till den berömde ögon- och öronläkaren William Robert Wills Wilde (f. 1815, d. 1876) som var känd även som författare, och Jane Francesca Elgee (f. 1826, d. 1896). Efter skolgång i Portora, Enniskillen inskrevs han 1871 på Trinity College i Dublin, men sändes redan året därpå till Oxford där han tillhörde Magdalen College. I Oxford slöt han sig till den så kallade estetiska rörelsen, där han rätt snart väckte stort uppseende som dess mest uppmärksammade företrädare. Wilde mottog starka intryck från Ruskin och Walter Pater, och den resa till Grekland som han företog 1877 som följeslagare åt professor Mahaffy, gav näring åt hans svärmeri för antiken, vilket fick uttryck 1878 i den i Oxford prisbelönta dikten Ravenna. Hans utgångspunkter var prerafaeliternas och Whistlers konst och konstuppfattning, Rossettis och Swinburnes, Gautiers och andra moderna fransmäns diktning.
Efter en lysande examen begav han sig till London, tidtals uppehållande sig i Paris, där han var förtrogen med de litterära kretsarna. Den sensation han åstadkom var till att börja med inte litterär, utan personlig; begåvad med ett frapperande, vackert och ståtligt yttre, lade han sig vinn om att uppträda i originella, estetiskt utsökta kostymer av gammaldags snitt och vann insteg i Londons societet som ett lejon för dagen, begapad på gatorna och föremål för ständig, elak satir i ”Punch” och andra skämtblad. Han nådde utan svårighet sitt mål: att bli ryktbar och omtalad, men den notoritet han vann parades med ett visst åtlöje, och han togs trots allt inte på allvar. Under denna första period av sitt offentliga liv, då han strävade att tränga sig fram i den engelska publikens medvetande, utgav han ett band Poems (1881), som raskt såldes i flera upplagor men mottogs ytterst snävt av kritiken. En virtuos språkbehandling och en lysande rytmisk smidighet uppenbaras i dessa dikter, vilkas innehåll vimlar av reminiscenser från Rossetti, Swinburne, Keats och andra.
Källa Wikipedia